Från teori till praktik: Det goda exemplet avseende hantering av särbehandling (och det inte så goda...)
En amerikansk praktiker i avseende hantering av särbehandling postade ett inlägg på LinkedIn då han upptäckte att definitionen av problemet i den amerikanska delstaten han verkade i, inte överensstämde med riktlinjernas definition från myndigheten för arbetsmiljö. Hör och häpna, han blev kontaktad av politiken i delstaten som ändrade definitionen till att överensstämma med gällande rätt. Det här ledde då till en ny praxis av hur problemet ska hanteras.
I Sverige går det lite trögare…
Trots att vi har en lång historia av att både forska, lagstifta och skriva om mobbning och särbehandling i Sverige så är det märkvärdigt trögt med att få till någon förändring alls som gör skillnad.
2015 kom nya riktlinjer från Arbetsmiljöverket där ett nytt perspektiv introducerades för hur vi ska se på problemet och hantera det. Organisatorisk och social arbetsmiljö. (AFS 2015:4). De ersatte de tidigare mer luddiga riktlinjerna och en bakgrund till detta var att man ville komma ifrån att diskutera individernas olika problem och konflikter sinsemellan och istället, i enlighet med forskning, söka brister i arbetsmiljön både på social och organisatorisk nivå.
Nu har dessa riktlinjer också ändrats mot bakgrund att det i arbetsmiljöverkets utvärdering visade sig att de inte implementerats på det sätt som avsetts. Utvärderingen visade att det fanns få aktörer ute i arbetslivet som förstod vad som menades med organisatorisk arbetsmiljö och dess koppling till särbehandling.
Det är inte rocket science precis. Det handlar helt enkelt om att istället för att fokusera på individers beteende, riskbedöma situationer, procedurer, processer i arbetet som driver särbehandling av personer och grupper och sedan åtgärda dessa brister i arbetsmiljön för att förebygga att problemet uppstår. På samma sätt som man idag hanterar stress genom att se över arbetsfördelning, återhämtning, krav och resurser i balans osv. Vad är problemet, har jag frågat mig länge, med att byta fokus?
Ett problem som jag identifierar i en nypublicerade artikel är juridifieringen i arbetslivet vilket gör att policy och rutiner fortsätter att problematisera individernas beteende. Ett annat problem är att det är väldigt tyst kring detta problem. I min studie visades att enbart 4 av 21 regioner hade policy och rutiner kring särbehandling tillgängliga på sin hemsida. 10 av 21 regioner hade ingenting alls skrivet om kränkande särbehandling på sin hemsida. Inte ett ord. Så länge problemet hålls i dunklet kommer det också att leda till brist på förståelse.
Man kan fråga sig om det finns en strategi med att inte prata så mycket om det här? Det finns en risk att det vi inte förstår också blir något som döljs.
Läs artikeln om policy kring särbehandling här:
https://journals.lub.lu.se/aoa/article/view/26284
_______