Har alla samma möjlighet att vissla?

Visslandet mot folkhälsomyndigheten

Statsepidemiologen Magnus Gisslén har nyligen valt att avgå från Folkhälsomyndigheten i augusti 2025, efter att offentligt ha kritiserat myndighetens brist på medicinsk kompetens och dess ineffektiva arbetskultur. I en debattartikel i *Dagens Nyheter* och via LinkedIn uttryckte han hur obekväm hans kritik blivit för myndigheten – att det ledde till att man ville avsluta hans uppdrag.

Det är beundransvärt modigt att lyfta sådana frågor, i synnerhet inom en statlig myndighet. Gissléns klarspråk har också fått starkt stöd från flera kollegor, experter, allmänhet och politiker som omedelbart kallade upp GD för myndigheten. Många menar att statsepidemiologen borde ingå i ledningen och att myndigheten behöver ha djupare medicinsk kompetens. Ett tidigare chef för Smittskyddsinstitutet understryker att regeringen bör ta denna kritik på allvar.

Utmanövrering och visselblåsning - två sidor av samma mynt

Fastän erbjuden fortsatt position inom myndigheten, valde Gisslén att säga upp sig snarare än att tysta sig. Även om han sakligt och lågmält har framfört sin kritik blir det tydligt att processen haft ett högt pris. Man ser det. Man hör det. Han är förbannad och synbart tärd. Trots att mycket sagts är det synbart att mycket också är osagt. Han har själv sagt att det pågår maktspel på myndigheten och att han blivit obekväm. Att man inte velat ha honom kvar. Det talar för att hans kritik uppfattats som alltför besvärlig – och att han i praktiken har blivit marginaliserad. Detta är ett tydligt exempel på hur whistleblowers riskerar att tystas genom organisatoriska maktspel och bristande lyhördhet. Från forskning vet vi att det finns ett starkt samband mellan att blåsa i visslan och att bli utmanövrerad.

Inom organisationer finns ofta stark hierarki, stora strukturintressen och en vilja att skydda institutionell stabilitet. Den som pekar ut brister riskerar att bli betraktad som illojal eller gynna debatt istället för samstämmighet. Utmanövrering kan ske genom tydliga beslut – som att inte få mandat, ignorering, eller subtila strategier – som att delegera bort ansvar, begränsa tillgång till forum eller skapa motstånd mot publik kritik eller silent treatment.

Har alla samma villkor för att blåsa i visslan?

Priset för att visselblåsare är som sagt högt. Socialt kan man snabbt hamna i isolering då kollegor och ledning drar sig undan. Att bli utfryst förknippas i hög grad med visselblåsning och forskning visar att det är djupt skadligt. Social isolering och utanförskap har starka negativa effekter på vår hälsa. Att andra drar sig undan har att göra med att de själva riskerar sociala sanktioner om de stöttar den som framfört kritiken. I detta fall blev det inte riktigt så, i alla fall inte i offentligheten. Ändå var draget från Gissle'n att släppa en ny video med kritik varje morgon i flera dagar en ganska vass och ovanlig taktik. Omedelbart reagerade regeringen och kallade upp myndighetens generaldirektör. I sociala medier var uppslutningen hög. Det har hörts väldigt lite kritik kring denna visselblåsning vilket är ovanligt.

En central fråga inställer sig då: Om det inte varit en manlig professor med möjlighet att återvända till tjänst på Sahlgrenska – hade stödet blivit detsamma? Om det varit en kvinnlig epidemiolog som la ut en video om dagen med kritik mot sin arbetsgivare, och en manlig generaldirektör, hade scenariot sett likadant ut? Jag tror inte det.

Här finns flera argument:

1. Könsroller och auktoritet

En man, särskilt en professor, kan ha större auktoritet och skydd i offentlig debatt. Han har ofta fler yrkesmässiga nätverk och kulturellt styrkt ställning – vilket gör det mer acceptabelt att synas i medier med kritik. En kvinna i samma ställning skulle sannolikt möta en annan typ av ifrågasättande – inte bara av sakfrågan, utan av hennes profil, emotioner eller "passion".

2. Genuskodade förväntningar

Kulturellt väntas kvinnor vara "samarbetsvilliga", "avhärdade" och "omställningsbara". En kritisk kvinna riskerar lättare att stämpas som besvärlig eller "för aggressiv". Offentligt stöd tenderar att vara mindre generöst – både från kollegor och allmänheten.

3. Skyddsnät och professionell återgång

Gissléns möjlighet att återgå till akademi och klinik gav honom en säkerhetsmarginal. En kvinna med en mer osäker eller osynlig karriär skulle troligen ha svårare att våga ta samma steg. Hade Gisslén saknat sådan fallback, skulle han kanske inte ha vågat visselblåsa överhuvudtaget.

4. Politikens politik

Det är inte självklart att regeringen skulle agera lika snabbt eller sympatiskt om kritiken kom från en kvinna. Den genuskodade föreställningen om en "oroad expert" i offentlig debatt skulle sannolikt svårare accepteras – i motsats till bilden av en respekterad manlig professor, vars kritik kan ses som rationell och ansvarstagande.

Sammantaget

Magnus Gissléns handling är inspirerande och mottagningen från omgivningen är ett föredöme. Så ska det se ut! Det är dock viktigt att förstå att alla inte har samma möjlighet och inte kommer att få samma bemötande. Priset kan bli skadligt högt för dem som tar bladet från mun. Status, socialt kapital och privilegium kommer att spela roll för hur väl kritiken landar och leder till faktisk förändring.