Ostracism - Ett begrepp från antiken som förklarar tystnadsstrategier
Tystnad som strategi – Ostracism och arbetslivets sociala dödsstraff
I arbetslivet talar vi ofta om konflikter, kränkningar och trakasserier. Men vad händer när det som drabbar inte är synligt? När det som gör ont inte sägs – utan just undanhålls? En av de mest förödande sociala strategierna på våra arbetsplatser bär ett gammalt namn: ostracism.
Vad är ostracism?
I samtida arbetslivsforskning används begreppet *ostracism* för att beskriva en särskild form av social exkludering. Det handlar om att en individ ignoreras, marginaliseras eller aktivt tystas ner – inte nödvändigtvis genom direkta kränkningar, utan genom att utebli ur sammanhang där närvaro och delaktighet annars är självklar. Det kan handla om att inte bli tilltalad, inte bli inbjuden till möten, eller att idéer och initiativ bemöts med tystnad.
Till skillnad från mer uppenbara former av negativ särbehandling är ostracism ofta svår att identifiera. Den tar sig uttryck i icke-handlingar: ett mejl som förblir obesvarat, en plats som aldrig reserveras vid bordet, en blick som vänds bort. Det kan också vara regisserade icke-handlingar som är ostracerande såsom omotiverade omplaceringar, avfärdande av beslut för att undergräva någons auktoritet, osynliggörande av prestationer hos någon som inte är accepterad i den sociala hierarkin. Eller utmanövrering. För den som utsätts är effekten kraftfull – känslan av att bli osynliggjord sätter sig djupt, och beskrivs av många som ett slags "socialt dödsstraff".
Ett arv från demokratins födelse
Begreppet *ostracism* har sina rötter i det antika Aten. Under 400-talet f.Kr. infördes där en demokratisk procedur där medborgarna årligen kunde rösta om huruvida någon skulle landsförvisas. Röstningen skedde genom att man skrev ett namn på en skärva – ett *ostrakon* – och den som fick flest röster tvingades lämna staden i tio år. Inget brott behövde ha begåtts. Det räckte med att personen ansågs vara ett potentiellt hot mot den politiska ordningen.
Ostracismen i Aten handlade alltså inte om skuld, utan om trygghet. Och konkurrens. Genom tyst, kollektiv exkludering skyddade man den gemensamma normen. På samma sätt fungerar ostracism i våra samtida organisationer. Det är en maktstrategi som förstärker gränser, skapar innanförskap och används för att avgränsa det oönskade. Inte sällan sker det i tyst samförstånd – utan öppet uttalade motiv. Eftersom tystnad är svårt att konfrontera är det också effektivt och extremt stressande för den som utsätts. Man vet inte vad som pågår, bara att något pågår.
Tystnad som kontroll
Ostracism har i forskningen visat sig ha starka psykologiska effekter. Människor är i grunden sociala varelser med ett djupt behov av att bli sedda, bekräftade och inkluderade. När detta uteblir aktiveras samma hjärnregioner som vid fysisk smärta. Den som utsätts kan uppleva oro, nedstämdhet, försämrad självbild – och i förlängningen nedsatt arbetsförmåga eller utmattning.
Men ostracism påverkar inte bara individen. Den fungerar också som ett disciplineringsverktyg. Rädslan för att bli exkluderad kan leda till att andra i gruppen tystnar, anpassar sig, undviker konflikt. På så vis blir tystnadsstrategin inte bara ett sätt att utestänga någon – utan att kontrollera många.
Det paradoxala är att ostracism inte bara skadar offret. Det skapar också en falsk gemenskap mellan dem som exkluderar. Genom att gemensamt vända sig bort från någon stärks ofta känslan av samhörighet inom gruppen. Det är en social mekanism med kraftig emotionell avkastning – åtminstone på kort sikt.
Att bli arbetslös på jobbet
I praktiken kan ostracism på arbetsplatsen liknas vid att vara "arbetslös på jobbet". Den drabbade är fysiskt närvarande men utan inflytande, utan röst, utan möjlighet att påverka. Ofta saknas formella beslut eller dokumentation – det är just tystnaden som talar. Den som tystas ned lämnar ibland självmant, men inte alltid. Ibland sker en omplacering, ibland en långsam urfasning.
För organisationer som vill arbeta med inkludering, hållbar arbetsmiljö och psykologisk trygghet är ostracism ett viktigt fenomen att förstå. Det handlar inte bara om enstaka individer eller konflikter, utan om vilka normer och tystnader som tillåts växa fram i strukturen.
Att bryta tystnaden
Att motverka ostracism handlar först och främst om att våga se det. Att notera vem som inte får komma till tals. Att lyssna efter tystnaden i ett rum. Det kräver också ledarskap som inte bara eftersträvar harmoni, utan också tolererar olikhet och friktion.
Tystnad är inte alltid neutral. Ibland är den ett budskap. Ibland ett vapen. Och ibland – ett beslut.