Socialt arbete & särbehandling i arbetslivet = Sant
Jag skrev min avhandling om särbehandling i arbetslivet inom socialt arbete. i början fick jag ganska irriterande frågor om det gällde personer med funktionsnedsättning eller om det gällde diskriminering. För många är socialt arbete = det som socialtjänsten gör och hur deras arbete kategoriserar olika grupper. Men det är en missuppfattning som vi behöver justera.
Häromdagen hade vi en intressant diskussion i ett forskningsforum på institutionen kring att det blir problematiskt när socialt arbete definieras av praktiken istället för forskarna. Vi forskar inte givet kring grupper som socialtjänsten arbetar med även om det görs också.
Det finns en hög relevans att studera särbehandling inom socialt arbete eftersom det handlar om social exkludering och marginalisering av människor. Det kan också leda till arbetslöshet. Forskare i socialpolitik har lyft fram behovet av att särskilt studera social exkludering i arbetslivet inom ramen för socialpolitisk analys. Inte minst för att påverka policyutveckling och riktlinjer. Jag har ägnat mig åt att studera policy kring särbehandling inom offentlig sektor och det är ingen munter läsning framförallt för att det är tydligt att kunskapen om problemet är låg och att kommunikationen kring vad det är är förvirrande för dem som ska hantera det i arbetslivet.
Särbehandling leder också till psykisk ohälsa, vilket är av stort intresse för forskning inom socialt arbete även för praktiken. Vi vet idag mycket om de starkt negativa konsekvenserna på hälsan av att utsättas för särbehandling i arbetslivet som kan leda till både PTSD, depression och suicid. Det som socialt arbete bidrar med i forskning om särbehandling är bland annat att titta på strömningar i samhället och arbetsmarknadspolitiken som påverkar arbetsvillkoren och klimatet ute på arbetsplatserna, vilket ger andra ingångar till att förklara problemet som ofta blir individualiserat både i forskning och praktik. Så långe vi fokuserar bara på vad enskilda individer gör eller inte gör så missar vi sammanhanget som det sker i. Vi missar också att förstå att social exkludering i arbetslivet förutsätter ett socialt sammanhang att bli exkluderad från. Det vill säga, det är inget som sker mellan två individer.
Vi vet idag ganska mycket om att brister i arbetsmiljön leder till ohälsa. Men hur många gånger pratar vi om att arbetsmiljöfrågor handlar om socialpolitik? Hur menar jag då?
Socialpolitik handlar om hur samhällets resurser ska fördelas till utsatta grupper och individer. Detta för att skapa trygghet kring försörjning och jämlika levnadsförhållanden. Socialpolitik handlar också om att minska konflikter mellan arbete och kapital resonerar samhällsforskare. Det är också socialpolitik som kommer att forma hur policy och riktlinjer kommer att utformas i arbetslivet.
Idag tas för lite hänsyn till strukturella relationer i samhället vid policyutveckling, visar forskning. Socialpolitiken riskerar också att påverkas ojämlikt beroende på vilka aktörer som har möjlighet att påverka olika politiska beslut beroende på status och resurser i samhällsdebatten. Arbetsskadeförsäkringen infördes 1901 och är vår äldsta socialförsäkring. Från början gällde den ersättning vid olycksfall inom industrin. På 1990-talet genomfördes en rad nedmonteringar i välfärdssystemet som ledde till inskränkningar i försörjningssystemet. samhällsutvecklingen i Sverige från 1970-talet som utmärks av en offentlig statsmakt, präglad av tilltron till den sociala ingenjörskonstens förmåga att bygga bort sociala och ekonomiska problem och poängterar att på sjuttiotalet skedde en övergång från industriell ekonomi till en ekonomi som i allt högre grad påverkades av tjänstesektorn. Politiskt har detta lett till att konkurrens mellan olika aktörer blivit alltmer framträdande genom globaliseringen på arbetsmarknaden. En sådan konkurrens bär implicit på en kamp mellan de som kommer att bli inkluderade på arbetsmarknaden och de som kommer att bli exkluderade. 1977 förändrades lagen till den lagstiftning som fortfarande gäller avseende socialförsäkringsbalken. 1993 skärptes kraven på bevis för arbetsskador och samma år kom den första föreskriften om kränkande särbehandling som särskild omständighet i arbetet som kan föranleda arbetsskada (AFS: 1993:17). Det är intressant och lite paradoxalt att skärpta krav på bevisföring inträffar samtidigt som särbehandling lyfts fram som en särskild orsak till arbetsskada. Jag menar att detta är en del av den juridifiering som lett till att så mycket kring rutiner och policy om särbehandling idag i hög utsträckning handlar om "rättssäkra" så kallade kränkningsutredningar och det är problematiskt. Bevisföring kring psykisk ohälsa som arbetsskada är knepigt. Och även om det är en realitet tenderar det bli en icke-fråga i avsaknad av bevis. Var är vi då när det gäller arbetsmiljöarbete?
Jean Pierre Salas Ramos har i sitt examensarbete i juridik tittat på medarbetares skydd i lagstiftning avseende att få rätt i förhållande till arbetsgivaren när det gäller särbehandling och har funnit att det alltjämt är ett otillräckligt skydd, framför allt under tiden som processen pågår.
Vi kan inte förlita oss på en relativt tandlös juridik och rättsapparat för att hantera arbetsmiljön. Vi skulle inte komma på tanken att peka mot juridiken i ett kör om det handlar om att tänka till kring den fysiska arbetsmiljön. Vi behöver (som regel) inga § att luta oss mot för att få ett höj och sänkbart skrivbord eller räcken ute på bygget. Eller ventilation som fungerar. Det blir inga processer kring eventuella skador som kan eller kanske inte har orsakats av dålig luft eller värmeslag. Det är i regel självklart att lösa sådant. men för den sociala och organisatoriska arbetsmiljön saknas verktyg.
I socialt arbete behövs både forskning och praktik kring hantering av social exkludering i arbetslivet. Det gäller ingen särskild "grupp" av marginaliserade personer. Det gäller hur sådan praktik görs och vad som driver fram den slags processer i arbetslivet.
Tänkvärt, eller hur?
___