Vikten av visselblåsning (på riktigt)

Visselblåsning – när modet att tala kan förändra världen

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg och varnade för när visselblåsning kan missbrukas och användas som vapen, vilket tyvärr har blivit vanligt. Det betyder dock inte att visselblåsning inte behövs. Det gör det i hög grad. Att våga säga ifrån när något är fel är inte bara en personlig handling – det är en samhällsinsats. Visselblåsning, eller att slå larm om oegentligheter i en verksamhet, har genom historien lett till avslöjanden som förändrat lagar, skyddat liv och avslöjat allvarliga missförhållanden. Men det är också en handling som kan få stora konsekvenser för den enskilda individen.

Lagen som skyddar visselblåsare

Sedan 2022 finns i Sverige en lag som kräver att offentliga verksamheter med fler än 50 anställda, samt större privata företag, ska ha ett system för visselblåsning. Året därpå utökades lagen så att även privata arbetsgivare med fler än 50 anställda omfattas.

Syftet är tydligt: den som rapporterar missförhållanden ska skyddas från repressalier. Visselblåsning får ske anonymt och särskilt utsedda personer – ofta inom HR eller juridik – ansvarar för att ta emot och hantera larmen. Att hindra någon från att rapportera är olagligt.

Trots detta visar både historiska och aktuella fall att skyddet ofta brister i praktiken.

 Macchiarini-skandalen – ett nutida exempel

Ett av de mest uppmärksammade fallen i Sverige är Macchiarini-skandalen vid Karolinska Institutet. Kirurgen Paolo Macchiarini rekryterades 2010 och genomförde banbrytande men farliga operationer med konstgjorda luftstrupar. När kollegor började ifrågasätta den vetenskapliga grunden blev de avfärdade, anklagade för fusk och utsatta för repressalier.

Trots att deras avslöjanden visade sig stämma – flera patienter avled till följd av operationerna – fick visselblåsarna sina forskningsanslag indragna och tvingades kämpa för upprättelse. Ärendet ligger idag hos Europadomstolen, som ska pröva om Sverige verkligen uppfyller sitt ansvar att skydda visselblåsare.

En lång historia av mod och motstånd

Visselblåsning är ingen ny företeelse. Redan 1777 infördes den första lagen om visselblåsning i USA, efter att militärer slagit larm om tortyr. Genom historien har visselblåsare avslöjat allt från slaveriet i Kongo på 1800-talet till Watergate-skandalen på 1970-talet och Edward Snowdens avslöjanden om massövervakning 2013.

Gemensamt för många av dessa personer är att de betalat ett högt pris: utfrysning, arbetslöshet, hot och i vissa fall till och med mord.

Varför tystnad är så farligt

Forskningen visar att tystnadskulturer kan vara förödande. När anställda inte vågar tala om missförhållanden riskerar liv och hälsa att stå på spel.

Exempel finns i alla sektorer:

- Flygolyckor som hade kunnat undvikas om säkerhetsbrister påtalats.

- Byggarbetsplatser där dödsolyckor inträffat trots att riskerna var kända.

- Miljökatastrofer där varningssignaler mörklagts.

Den gemensamma nämnaren är rädslan för sociala eller yrkesmässiga konsekvenser – så kallad ostracism, där personer som visslar blir utfrysta, motarbetade eller på annat sätt tystade.

Vad krävs för förändring?

För att visselblåsning verkligen ska fungera som det skydd det är tänkt att vara, krävs mer än bara lagstiftning. Vi behöver:

- Psykologisk trygghet på arbetsplatser – så att anställda vågar lyfta problem utan rädsla.

- Starkare skydd mot sociala sanktioner – inte bara mot uppsägning eller degradering.

- Stöd till visselblåsare – juridiskt, ekonomiskt och psykologiskt.

- En kulturförändring – där lojalitet mot sanningen väger tyngre än lojalitet mot organisationen.

- Och förhindra missbruk visselblåsning som ett verktyg för trakasserier och förtal!

Visselblåsning är i grunden en handling av civilkurage. När någon vågar säga ifrån är det inte bara arbetsplatsen som kan förändras – utan hela samhället.